Det behövs också forskning inom andra områden än bara lingvistik. Lingvistik är visserligen jätteviktigt, men man ska inte fokusera bara på det. Det behövs forskning i bland annat medier, utbildning... Äldreomsorg på finlandssvenskt teckenspråk är också något som saknas.
Mediebiten är en bra början men det finns en hel del brister. Det finns nämligen till exempel forskning om medier på minoritetsspråk, och dess effekter på språket. Nedan kommer jag att hänvisa till litteratur på området, men syftet är inte att vara helt uttömmande. En djupgående litteraturgenomgång kommer jag att göra i min avhandling pro-gradu, som fokuserar på SVT:s och Yle:s programproduktion på teckenspråk. Vill man bekanta sig med avhandlingen kommer den att finnas tillgänglig på Helda, Helsingfors universitets öppna publikationsarkiv.
Medier har betydelse för minoritetsspråk på flera sätt, vilket också gäller för det finlandssvenska teckenspråket. Forskningen i minoritetsmedier har lyft fram bland annat mediers betydelse för språkets status och utvecklandet av språket. Medier skapar nämligen en offentlig domän. Det är också en symbolfråga eftersom det finlandssvenska teckenspråket skulle då få en större synlighet i det finländska samhället. Idag är språket rätt så undanskymd. Det är även en fråga om tillgänglighet och möjligheten att kunna fatta informerade beslut. Man ska dock inte överdriva mediers betydelse, men inte heller underskatta det.
Jag håller med om att Yle bör vara mer transparenta i sina årsredovisningar. Att slå ihop teckenspråken är ett sätt att försköna statistiken. Det är nämligen allmänt känt att det finns ett större medieutbud på finskt teckenspråk och fler program som tolkas till finskt teckenspråk. Då kan det se jättefint ut med till exempel 300 timmar på teckenspråk, men i verkligheten är bara 5 av dem på finlandssvenskt teckenspråk.
Målgruppstänket är också viktigt för att det ska bli rätt. I min kandidatuppsats (2021) har jag undersökt finlandssvenska teckenspråkigas tankar om medieutbudet på finlandssvenskt teckenspråk. I uppsatsen har jag använt mig av begreppen institutionell och funktionell fullständighet, som utvecklats av Moring (2007). Begreppen används för att mäta omfattningen av minoritetsmedier. Graden av den institutionella och funktionella fullständigheten har nämligen en inverkan på medieanvändningen. Då medieutbudet på minoritetsspråket ofta är begränsat så vänder många sig till medier på majoritetsspråket, vilket i detta fall är finskt och sverigesvenskt teckenspråk. Det är för att komplettera för det som saknas på minoritetsspråket, alltså det finlandssvenska teckenspråket.
I uppsatsen kommer det också fram att finlandssvenska teckenspråkiga önskar sig ett större medieutbud i olika genrer. Dock kan man tänka strategiskt och producera något som inte finns på finskt eller sverigesvenskt teckenspråk. Det kan nämligen bland annat locka till sig en större publik eftersom det inte konkurrerar med något existerande utbud. Samproduktioner med SVT och UR är också något som Yle kan överväga, men då får man också räkna med att det blir ett flerspråkigt program. Det i sig behöver inte vara något dåligt eftersom kännedomen och synligheten ökar för det finlandssvenska teckenspråket.
Dock är det viktigt att tänka på kvaliteten och inte bara producera för produktionens skull, vilket Moring (2012) lyfter fram som en utmaning för minoritetsmedier. Resurser är också en annan utmaning (Moring 2012). Ulla Sivunen har i en artikel, som snart publiceras, undersökt finska unga dövas och hörselskadades medieanvändning. I artikeln kommer det fram att kvaliteten men också målgruppstänket har betydelse för medieanvändningen på finskt teckenspråk. Om till exempel kvaliteten lider så väljer ungdomarna att konsumera medier på annat håll, till exempel på sverigesvenskt teckenspråk. Tillgången till resurser har även betydelse för kvaliteten. Är tillgången låg blir kvaliteten också lidande, vilket avspeglar sig i medieanvändningen.
Det mest optimala vore att ha ett mängdkrav för teckenspråksproduktionen, likt SVT:s sändningstillstånd. Dock är Yle-lagen formulerad som sådan att bolaget ska tillhandahålla tjänster på teckenspråk. Vad som menas med teckenspråk definieras i teckenspråkslagen, vilket då är det finlandssvenska och det finska teckenspråket. Ett sätt att komma runt det är öronmärkt finansiering, som förslaget.
Dock räcker det inte bara med öronmärkt finansiering. Det behövs även personal inom Yle som kan finlandssvenskt teckenspråk på modersmålsnivå, alternativt att Yle anlitar något produktionsbolag som har personal med språket som modersmål. I dagsläget finns det bara en på Yle som kan finlandssvenskt teckenspråk men hon jobbar enbart på finskt teckenspråk. Vidare är det också viktigt att inkludera dövkompetens i produktionsprocessen. Det blir nämligen konstigt om hörande gör program för döva utan att involvera döva i produktionsprocessen.
Teckenspråkstolkning är en viktig del för att tillgängliggöra Yle:s medieinnehåll. Men det kan inte ersätta ett program som görs av döva för döva, vilket bland annat De Meulder & Heyerick (2013) och Stone (2021, 2022) lyfter fram. Ett program av döva för döva beaktar bland annat dövkultur, identitet och språkliga frågor. Det är något som teckenspråkstolkade program inte kan uppnå. Yle bör också modigt använda sig av dövtolkar oftare än vad de gör i dagsläget.
Slutligen är det också viktigt att komma vidare från tanken på traditionell broadcast. Det är fortfarande viktigt, men mediefältet förändras och utvecklas snabbt. Yle behöver därför modigt testa nya sätt för att nå finlandssvenska teckenspråkiga, särskilt om man vill nå en yngre målgrupp.
Ett urval av litteratur för vidare läsning:
Alexander, D., & Rijckaert, J. (2021). News ‘with’ or ‘in’ sign language? Case study on the comprehensibility of sign language in news broadcasts. Perspectives, 30(4), 627–642. https://doi.org/10.1080/0907676X.2021.1936088
Cormack, Mike (2007). The Media and Language Maintenance. I: Cormack, Michael J. & Hourigan, Niamh. (red.). (2007). Minority language media: Concepts, critiques and case studies. Clevedon: Multilingual Matters. s. 52–68.
De Meulder, Maartje, and Isabelle Heyerick (2013) (Deaf) Interpreters on Television: Challenging Power and Responsibility. I: Laurence Meurant, Aurélie Sinte, Mieke Van Herreweghe and Myriam Vermeerbergen (red.). Sign Language Research, Uses and Practices. Crossing Views on theoretical and applied sign language linguistics. De Gruyter Mouton. s.111-136
Moriarty, M. (2011). New roles for endangered languages. I: Peter K. Austin, Julia Sallabank (red.). The Cambridge Handbook of Endangered Languages. S.446-458
Moring, Tom (2007). Functional Completeness in Minority Language Media. I: Cormack, Michael J. & Hourigan, Niamh. (red.). (2007). Minority language media: Concepts, critiques and case studies. Clevedon: Multilingual Matters. s. 17–33.
Moring, T. (2012). Kielivähemmistöjen media. In K. Nordenstreng, & O. A. Wiio (Eds.), Suomen mediamaisema (3 ed., pp. 275-292). Vastapaino.
Sivunen, U. Forthcoming. Suomalaista viittomakieltä käyttävien kuurojen ja huonokuuloisten nuorten mediankäyttö ja mediaympäristöt sosiaalisina ja kulttuurisina käytänteinä. Apples – Journal of Applied Language Studies.
Stone, C., & Russell, D. (2022). Media and emergency interpreting. In The Routledge Handbook of Sign Language Translation and Interpreting (pp. 146-161). Routledge.
Stone, C. (2021). A Deaf translation norm?. I: The Routledge Handbook of Translation and Media (s. 490-500). Routledge.
Rijckaert, J., & Gebruers, K. (2022). A Pandemic Accompanied by an Infodemic. The Languages of COVID-19, 179.
Westerlund, E. (2021). Språkanvändares tankar om medieutbudet på finlandssvenskt teckenspråk. Kandidatuppsats. Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet. (Kan fås på begäran via mejl på elin.westerlund@helsinki.fi)
Finlandssvenska teckenspråkstolkar behöver i tillägg till de nämnda fyra språken ibland ännu flera språk (engelska och i nordiska sammanhang norska och danska).
Tolkar behöver ibland göra samma uppfinning av terminologi som översättare, men det görs tillsammans med teckenspråkiga kunden.
Ett problem till som har med koordinering att göra: för en Åbobor är det inte lönsamt att resa till Nyland för en enstaka (svensk) tolkning för en timme. Däremot om det finns behov på flera ställen under samma dag, skulle det vara realistiskt på ett helt annat sätt! Men det är enbart FPA:s tolkförmedling som skulle kunna göra det, och de tycker att det inte tillhör dem.
Tolkning på svenska och FSTS kräver investering i form av tidsmässiga resurser och förberedning av arbetstagare. Om detta inte ses som tolkningskvalitet i FPA:s anbudsförfarande, är fallgropan i långa loppet att tolkningsföretag inte längre vill (eller orkar) erbjuda “svenska tolkningar” - för det extra arbetet som det medför men inte belönas på något sätt!
Även om man hade deltagit Livs 2, är det ingen garanti för livet utan man måste uppehålla och uppdatera både svenskan och FSTS. Utanför Nylandsområdet kan det hända att svenska tolkningar uppstår så sporadiskt att efter ett tag vågar man inte mera jobba på FSTS förutom i mycket vardagliga situationer.
Som statsbidragsmyndighet som beviljar understöd utifrån helhetsprövning och på basis av ansökan, och med beaktande av att de anslag som reserverats för STEA-understöd minskar och ytterligare kommer att minska under kommande år, ser STEA sina egna möjligheter att bidra till finansiering av tredje sektorn som begränsade. STEA tillägger att påverkansarbete som idkas av tredje sektorns organisationer är verksamhet som det är möjligt att ansöka om understöd för. STEA poängterar också att den som ansöker om understöd själv avgör vad understöd ansöks för och på det sättet kan understödet riktas till de målgrupper som behöver mest stöd. Den understödda verksamhetens tyngdpunkter kan också ändra från år till år. STEA betonar också att den som ansöker om understöd i understödsansökningar bör uppge om det sker förändringar i målgruppen och målgruppens behov. I framtiden är även ett tätt samarbete mellan relevanta samarbetsparter viktigt med tanke på minskade STEA-understödsanslag.
Som en allmän kommentar till de brister i olika tjänster som påpekas i kapitel 3 (bland annat social- och hälsovård, utbildning, undervisningsmaterial samt tolkning) håller STEA med om att det finns brister. Dock kan dessa brister inte kompenseras med statsunderstöd för organisationer inom social- och hälsovården, då finansieringsansvaret åligger andra myndigheter. Däremot är det en del av organisationernas påverkansarbete att påvisa brister i tjänster och lagstiftning.
Vad gäller upprätthållandet av folkordboken SignWiki som erhåller statsunderstöd av STEA, hänvisar STEA till att behovsprövning av understöd görs årligen tillsvidare. Dessutom är det skäl att påpeka att regeringen Orpo gjort och gör stora nedskärningar i STEA-understödsanslagen under åren 2025-2027. För tillfället finns inga beslut om hur nedskärningarna riktas åren 2026-2027.
Lagstiftning och myndighetsarbete:
- Teckenspråk nämns i flera finländska lagar, men endast teckenspråkslagen (359/2015) och medborgarskapslagen (359/2003) särskiljer på finskt och finlandssvenskt teckenspråk. I lagstiftningsarbete är det viktigt att i fortsättningen odla större urskiljningsförmåga och synliggöra de olika teckenspråken i Finland. Detta aktualiseras i utbildningslagstiftning gällande undervisnings- och examensspråk samt undervisning i modersmål (se lag om grundläggande utbildning 628/1998, gymnasielag 714/2018, lag om yrkesutbildning 531/2017, lag om studentexamen 502/2019). Även språklagstiftning och särskilt exempelvis lagen om Institutet för de inhemska språken (1403/2011) är summariskt stiftad gällande teckenspråk både då det gäller uppgifterna i 3 § och språknämnderna i 4 §. De samiska och romska språkvarianterna nämns lika summariskt i dessa lagar, men det är en viktig insikt att kunna särskilja språken med större noggrannhet, eftersom följderna av att olika språk inte nämns resulterar i att synlighet, kunskap, läromedel och tjänster saknas. (Hänvisning till s. 30 i programutkastet.)
- Revitaliseringsprogrammet lyfter fram en viktig aspekt om att teckenspråk ofta behandlas ur funktionsnedsättningsperspektiv snarare än ett språkperspektiv. Det här är viktigt att inse i myndighetsarbete där perspektiven behöver nyanseras.
- Att kunna anteckna och statistikföra fler en ett modersmål i befolkningsdatasystemet understödes (s. 30). Begreppet modersmål i sig är vilseledande, även för teckenspråkiga, och behöver gärna omformuleras till förstaspråk.
- Undervisnings- och kulturministeriet samt Utbildningsstyrelsen nämns i revitaliseringsprogrammet som ansvarsmyndigheter i främjandet av tillgången till utbildning och läromedel inom området. Men även andra myndigheter inom utbildningsförvaltning kan nämnas, såsom regionförvaltningsverket med ansvar för rättsskydd och informationsstyrning inom bildningsväsendet, vilket även stöder de teckenspråkigas rättigheter.
Forskning, lärarutbildning och fortbildning:
- Revitaliseringsprogrammet lyfter många mycket centrala punkter kring bristen på forskning, undervisningsmaterial och läromedel kring dövkultur och teckenspråk som är viktiga att utveckla framöver (s. 63–65).
- Kunskap om teckenspråk behöver utvecklas multidisciplinärt och belysas ur lingvistisk, samhällsvetenskaplig och pedagogisk synvinkel.
- Svenska enheten understöder initiativet att skapa ett eget akademiskt läroämne av teckenspråk som tar hänsyn även till den finlandssvenska varianten och att inkludera kompetensområdet i lärarutbildning och fortbildning (s. 67–71).
Kappaleessa 3, jossa esitetään tarpeet, haasteet ja toimenpide-ehdotukset suomenruotsalaisen viittomakielen vahvistamiseksi, ehdotetaan myös toimenpiteitä tavoitteen saavuttamiseksi ja vastuutahoja aihepiirikohtaisesti jaotelluille toimenpiteille.
Ehdotamme, että kunkin toimenpiteen päävastuutahot eriteltäisiin ehdotetun toimenpiteen kohdalla eikä useamman saman aihepiirin toimenpiteen alla koottuna luettelona. Nykyisessä esitystavassa vastuutahoiksi hahmottuu myös sellaisia toimijoita, joiden toimialaan, tehtäviin tai osaamisprofiiliin kyseiset toimenpiteet eivät nykyisellään kuulu. Tarkempi erittely siitä, millaista vastuuta ja osuutta kultakin toimijalta odotettaisiin minkäkin toimenpiteen suhteen olisi tarpeen ohjelman toimeenpanon helpottamiseksi. Mikäli jollekin toimenpiteelle ei nykytilanteessa lainsäädännöllisistä tai organisaatioiden tehtävänjaollisista syistä ole löydettävissä selkeitä vastuutahoja, olisi kenties tarpeen ehdottaa tällaisen tehtävän ja vastuun perustamista tai siitä sopimista aihealuetta lähinnä olevien tahojen ja näiden tehtäviä ohjaavien instanssien kesken.
Kotimaisten kielen keskus mainitaan vastuutahona kohdissa 3.4 Delaktighet och tillgänglighet sekä 3.9.2 Språkvård, språkrådgivning och ordboksarbete.
Kohdan 3.4. toimenpiteet koskevat osallisuutta yhteiskuntaan suomenruotsalaisella viittomakielellä, kuten viranomaistiedon tarjoamista suomenruotsalaisella viittomakielellä erityisesti sosiaali- ja terveyssektorilla sekä mm. yleisten kielitutkintojen mahdollistamista ja kuurojen ja viittomakielisten totuus- ja sovintoprosessiin osallistumista yhdenvertaisesti suomenruotsalaisella viittomakielellä.
Ehdotetut toimenpiteet ovat hyviä ja kannatettavia. Huomautamme kuitenkin, että vastuutahoksi nimetyllä Kotimaisten kielten keskuksella ei ole ohjaus- tai toimeenpanovaltaa ehdotettuihin toimenpiteisiin. Osana viestinnällisesti ja verkostotyönä toteutettavaa kielipoliittista työtään Kotus on mukana tiedon levittäjänä ja välittäjänä kotoperäisten vähemmistökielten asemasta ja tarpeista, mutta toimenpiteiden suhteen Kotus voi ottaa korkeintaan työtä tukevan roolin.
Kohdan 3.9.2 ehdotetut toimenpiteet keskittyvät kielityön, kielineuvonnan ja sanakirjatyön rooliin suomenruotsalaisen viittomakielen vahvistamisessa. Keskiössä on kielityön pitkäjänteisyyden varmistaminen pysyvällä ja ennakoitavalla työvoiman, infrastruktuurin ja osaamisen vahvistamisen rahoituksella.
Myös nämä toimenpiteet ovat erittäin tarpeellisia ja kannatettavia. Niiden osalta huomautamme myös, että yhdeksi vastuutahoksi määritellyllä Kotimaisten kielten keskuksella ei ole nykyisten lakisääteisten tehtäviensä puitteissa kovinkaan suuria mahdollisuuksia toimenpiteiden edistämiseen suomenruotsalaisen viittomakielityön tekijänä tai rahoittajana.
Vastuutahoja määriteltäessä on syytä tuoda esiin, että Kotimaisten kielen keskuksen yhteydessä toimiva viittomakielten lautakunta, kuten muutkin keskuksen kielilautakunnat, on ulkopuolinen asiantuntijaelin, joka toimii kieliasioita linjaavana yhteistyöelimenä. Lautakuntaan nimitettyjen ulkopuolisten jäsenten ajankäytön varaan ei ole mahdollista laskea nykyistä enempää työtaakkaa suomenruotsalaisen viittomakielen tarvitsemasta kielityöstä, vaan kielityö kuten kielineuvonta sekä korpus- ja sanakirjatyö on turvattava pysyvänä ja päätoimisena työnä, jossa lautakunnalla voi osaltaan olla tehtävänsä mukainen linjaava rooli.